Pepparkakshus till slut

Fredag och julafton står där alldeles bortom hörnet och knackar snart på dörren. Nu är det bara 3 dagar kvar. Idag var det tänkt att jag skulle jobba men det blev en VABdag istället. Dottern är fortfarande sjuk. Igår var vi hos doktorn, jag var nästan säker på att hon hade halsfluss. Men det var bara en "vanlig grej" som farbror doktorn uttryckte det. Nu tycker väl jag iofs att hög feber i 5 dagar, och halsont bör kolla upp. Jaja, nu vet vi vad det är och med diverse läkemedel som vi sedan hämtade ut på apoteket så hoppas jag att hon snart är på bättringsvägen. Själv är jag fortfarande döförkyld och den  verkar inte vilja släppa taget om mig. Så det var kanske inte helt dumt att jag också är hemma och vilar. Måste tacka för alla fina krya-på-dig hälsningar som både jag och dottern har fått. Det värmer ska ni veta! TACK!! Igår kväll gjorde jag det årliga pepparkakshuset. Den här gången utan barnen, dottern orkade inte och sonen var på träning. Men ett pepparkakshus måste jag ha. Det är nåt visst att stå där och pula och dona med huset och gärna ha lite julmusik i bakgrunden. I år blev det lite annat godis än det vi brukar ha att dekorera med. Jag ska väl oxå tillägga att det höll på att inte alls bli något ett par gånger. När jag öppnade paketet så var en del itu. Då kände jag hur den totala glädjen försvann på en millisekund. Jag fixade dock till det och jag kände hur jag började bli positiv igen. När jag skulle sätta på taket så hände det igen. En del gick mitt itu och den här gången tog det snabbare än en microsekund att bli frusterad. Jag tror t.o.m att några ord (som jag inte vill nämna här) uppenbarade sig på mina läppar. När jag sedan brände mig på en finger var väl nästan måttet rågat. Funderade en stund på att slänga huset i golvet eller rent av ut genom dörren och ner i snön men någonting sa mig att det ordnar sig. Ja, det gjorde ju det till slut och här står det nu med tomtefamiljen samlad runtomkring. Jag är glad att jag inte gav upp....men det var vääääldigt nära!!!

För några dagar sedan var det en annan grej som utmanade mig och mina känslor. Mitt fina svarta våningsfat som jag har frukt på gick sönder. Jag skulle ju bara snurra lite på en av tallrikarna...men det var ingen hit. Knak sa det när det sprack och jag kände..."typiskt mig att vara så klantig". Men nu kommer vi till det fina i kråksången och nu snackar vi återvinning. Mina fåglar som kommer på besök har fått en underbart tjusig restaurang att äta på. Det måste väl ändå vara 5stjärnigt ***** eftersom det är tre våningar!!!

Vet ni.....det har snöat här hos mig och jag är så glad! Under förmiddagen singlade det vita ner på backen. Helst hade jag velat springa ut i snön och bara jubla, kasta mig i det vita och bara rulla runt. Men sedan funderade jag lite på om det är normalt för en i min ålder och konstaterade att så var nog inte fallet. Att skutta runt här i köket, göra små glädjehopp och bara le och njuta av att snön virvlar utanför...det kan man faktiskt göra, så det så!

Sista fredagsmyset innan jul bestod i kväll av en stor smarrig macka med räkor, sallad, ägg och en klick majo. Sedan var det På spåret som regerade. Dumt att stressa, det blir nog en bra jul ändå eller vad tror ni?

Kramelikram Veronica