Sidor

torsdag 21 november 2013

Sjukstuga och självlysande dörr!

Egentligen så ska jag kanske inte klaga, jag vet att det finns de som har det mycket sämre men hur eller hur...nu har jag tröttnat på allt vad sjukdomar och sjukdagar heter. Jag pratar om lunginflammationen som har härjat här hemma sedan 45 dagar tillbaka!!! Sonen har blivit bra och det känns oerhört skönt. Själv så jobbar jag halvtid och hoppas kunna gå igång igen på helfart nästa vecka. Det är fortfarande svårt med djupandningarna och det där med träning det kan jag bojkotta helt ett tag till! Det funkar med kortare promenader i sakta tempo. Ja men då är ju allt ok tänker ni kanske...men icke sa nicke. I måndags hämtade jag dottern efter skolan och hon klagade över att hon inte mådde bra. Redan på kvällen uppkom typ samtliga symtom som jag precis haft. Jag tror att jag i det läget nästan höll på att gråta ihjäl mig! Vi har varit på sjukhuset och tagit prover för att se om även hon råkat på de här bacilluskerna. Idag ska vi få svar och ni kan ju fatta att jag håller mina tummar såååå hårt som det bara går. Jag hoppas verkligen att det bara är en vanlig influensa som hon har och att hon är frisk till helgen. Just den här helgen händer det så mycket som vi inte vill missa. På lördag är tanken att jag, min mamma och dottern ska se musikalföreställningen Annie. Lilla sötgos fick ju den biljetten i present. Skulle bli så ledsen om bara mamma och jag kan gå.  I helgen har vi även bortamatcher med handbollen och det vill hon ju heller inte missa. För att inte glömma pyjamaspartyt som två av hennes vänner har, vem vill missa det?

Ja, det har med andra ord varit en väldigt seg och tråkig oktober och november för våran del. Dotterns födelsedagskalas har i och med detta inte ens blivit av ännu och jag tycker så synd om henne. På en lapp har hon skrivit hur hon vill ha det och vilka hon vill bjuda på sitt kompiskalas. Jag har lovat henne världens bästa fest när vi alla är på fötter igen! 

Förra veckan hände det iaf en väldigt rolig grej för dottern. Maken hade fixat biljetter till en elitseriematch i handboll i Kristanstad. Med sin orangea tröja satt hon i ett helt hav av handbollsentusiaster ( ja, där snackar vi publik! 4992st!, coolt!) Jag var väldigt avis på att inte ha någon biljett. Fast å andra sidan så blev det ett väldigt mysigt pappa-dotter äventyr. På tal om titeln på min blogg så hände sedan ett äventyrligt galenskap. Dottern hade fått med sig hem en massa lightstick. Ni vet sådana där smala rör som lyser i mörkret. Ett av dem hade vi hängt på en av dörrarna här i huset. På natten när maken var på väg till toaletten så upptäckte han nåt komiskt. Tja, eller komiskt, hmmm. delar av dörren och på golvet var självlysande. (röret hade läckt!) Det såg ju ganska coolt ut men det var naturligtvis bara att börja torka. Alltihop försvann och dörr och golv var snart snyggt igen. Nu hade vi istället fått en självlysande handduk! Jag fick även lite på mitt finger och det lyste som sola i Karlstad. Ja, snacka om äventyr så där mitt i natten..hahaha

Näe, nu ska jag göra mig iordning för den här dagen. Jag ska tempa dottern och plocka fram saker till jobbet, tvättmaskinen stannade just. Snart ska jag skjutsa den lilla sjuklingen till farmor o farfar för ett par timmar. Blir jag lite deppig i kväll så kan jag ju alltid ta ett glas av glöggen, det gjorde jag igår kväll och det piggar alltid upp. Känner faktiskt liiiiite julstämning när glögglukten sprider sig i huset. Ja, herregisses om bara 33 dagar så är det julafton...tjolahopp!!!!
 
 
 
 
 
Torsdag idag, gör något fint av den och sköt om er allihop!
Kramelikram Veronica 

måndag 4 november 2013

Min fina dotter och vän!

Igår för 10 år sedan föddes vår älskade dotter! Hon gav sig till känna redan tidigt under graviditeten. Redan runt valborg trodde jag att hon skulle "lämna oss". Jag hamnade på sjukhus och fick äta en massa medicin och bara ligga och ta det lugnt. Jag var inne på jättemånga koller och gjorde ultraljud 16 gånger!! Att hon sedan kom mer än 4 veckor för tidigt kändes inte så konstigt. Hon fick ligga i sin kuvös i sin turkosa rock och jag fick bara hålla i henne när det var dags för mat. Det tyckte jag var så grymt jobbigt. När vi sedan iaf kom hem så fick hon kolik efter en vecka. Det höll i sig i 7 månader och jag tackar gudarna för att jag inte blev döv på kuppen. Jag har sett en bild på när jag står och stryker tvätt med dottern på magen i en babybjörn och jag har de stora öronskydden på mig som jag brukar ha när jag klipper gräset. Nåväl, lillsnuttan växte och hon började visa vem hon verkligen var. Jag kommer aldrig att glömma:
 
*Hur hon kunde somna på precis vilken plats som helst. ALLTID i båten, ALLTID i bilen, ALLTID på cykeln, på golvet i sitt rum bland alla leksakerna, på köksgolvet, på golvet i simhallen, i pulkan eller ute i lövhögen.
 
*Hur hon var så envis på att lära sig cykla att hon inte på några villkor ville gå in förrän hon lärt sig det!
 
*När hon trillade ur sin egen säng efter att ha bäddat ner alla gosedjuren och fick inte plats själv.
 " Mamma, du får ta 3 djur i din säng annars får jag inte plats!"
 
*Hur hon kunde vara så kreativ så att pappret på öppna förskolan var totalt rent men att HELA ramen runt stafliet var totalt illgrönt.

*När hon frågade pappa vad ordet egentligen betydde som stod i tidningen en morgon vid frukostbordet och hon  var 3.5 år. Inte hade vi fattat att hon kunde läsa!

*Hur hon ville vara med överallt och ha koll att hon därför fick en tröja med sin egen text på: "Ja tollar!" 

*När alla utklädningskläder har åkt på och hur hon älskade att klä ut sig, till prinsessa, Tingeling med vingar och allt eller varför inte en läskig sjörövare.

*Alla dockvagnar och lekar med den speciella Lillandockan som alltid varit en kär ägodel.

*När jag tog med hennes sommarminne till förskolan som hon skulle berätta om och fick veta att hon redan hade berättat om sitt sommarminne. Ok??? Jo, hon hade varit ute på gården och plockat ekollon och lagt i fickan. Dessa hade hon sedan berättat en hel saga om. Dagen efter fick hon berätta om sitt sommarminne nr2 men som förskolläraren sa..."Frågan är om inte det hon berättade första gången var bäst!!!"

*Hur envis hon var över att aldrig vilja vara lucia på förskolan, det var bättre att vara tärna. Samt hur hon sedan när hon fyllde 9 blev otroligt smickrad över att få vara lucia när klassen lussade inne i staden för många människor.
 
*Hur hon på något otroligt sätt hann skaffa sig minst en kompis varje gång man stod i kön när man var i mataffären eller hur hon i dag lär känna all personal i liftsystemet redan innan veckan är slut när man är iväg på skidsemester.
 
Min fina underbara dotter är verkligen speciell. Hon har ett hjärta av guld och vill en alltid gott. Hon är väldigt kramig. Hon är känslig och har alltid öronen på spets. Hon älskar att gå i skolan och suger i sig nya saker. Hon kan lika gärna sitta en hel dag med någon spännande bok som att vara med någon kompis. Hon älskar sport och har alltid nåt på gång. Hon gillar att laga mat eller baka nåt smaskigt. Hon tycker om att överraska. Det bästa av allt är att hon är MIN ÄLSKADE DOTTER och vän och jag älskar henne ända bort till månen och tillbaka igen!!!
 

 
 
 Igår var det alltså en speciell dag för en i familjen. Dottern fyllde 10 år! Dagen till ära så hade hon 2 hemmamatcher med handbollen och givetvis ville hon ju vara med. Eftersom att hon är den ena av lagets två målvakter så är hon alltid med. Jag ville så gärna se henne spela och kände att jag absolut ville testa trots att jag är trött. Det är första gången som jag satt där i publiken och inte coachade nere på planen. Det var ju förstås en utmaning men också skönt att sitta där mot väggen och pausa. Jag är så väldigt glad över att jag åkte. Dottern spelade riktigt bra och tog en massa fina och svåra räddningar. Jag tror att det var hennes bästa matcher! Den första matchen förlorade de och den andra vann de. Det var verkligen en spännande och lite konstig dag. Laget som de förlorade mot hade de lika gärna kunnat vinna mot. Den matchen var slöspelad och inte så mycket hände. I nästa mötte de på tufft motstånd och det var full fart från början till slut. Trots att det laget har många fler poäng än oss så slog vi dem. Visst är det märkligt hur det blir ibland!
 
Efteråt så åkte vi hem. Maken var och köpte en tårta till dottern. Hon hade önskat sig chokladtårta. Den var riktigt god och skönt att det finns affärer när man inte orkar fixa till något. Resten av dagen tillbringade dottern med sin nya födelsedagspresent, en ny mobiltelefon. Kan väl säga att hon är den väldigt kär! Vi har pratat om att ha ett riktigt firande när jag piggnat till mer och det var ok för dottern.


 
Nu är det måndagkväll och här sitter jag hemma. Igår tog jag sista dosen antibiotika och hoppas nu att det ska börja ordna till sig. Jag är trött och seg och tar det lugnt. Idag räckte det att jag gick ut till kaninerna och gav dem lite mat för att sedan vara jättetrött när jag kom in. Men frisk luft känner jag att jag måste ha. Sedan satte jag mig och titta på filmen Mamma Mia. Vilken underbar film, se den om ni inte har gjort  det...jag rekommenderar den skarpt! Jag är sjukskriven veckan ut och känner att det behöver jag verkligen. Känner jag mig själv rätt så blir det säkert någon mer film och lite bokläsande för att koppla av på bästa sätt. Just nu slappar jag i soffan med den där fina 10 åringen och det tror jag att jag ska fortsätta med tills det blir läggdags. Ha det gott alla finingar och TACK snälla för alla gulliga och uppiggande kommentarer så här i sjukdomstider!

Ha det gott igelkott!
Kramelikram Veronica